Jag gick och lade mig i hyfsat god tid på kvällen, och Jonas skulle ta hand om Edvin ifall han skulle vakna under natten, allt för att jag skulle få samla krafter inför det som komma skulle. Till att börja med så somnade Jonas själv när han nattade Edvin, så det tog ett bra tag innan han väl kom och lade sig. Och då somnade han på stört. Haha. Ja, det var ju lika viktigt att han samlade krafter.
Jag tog fram en bok och lade mig och läste, och mellan varven kom värkarna. Fortfarande hade jag inte räknat ut att det kunde vara "de" värkarna, utan svor över den där dumma hinnsvepningen som gjorde så ont. Vilket det ju faktiskt gjort från och till hela dagen. Efter ett tag tilltog de, och jag blev tvungen att rent av lägga ner boken under värkarna för att, som man säger, andas igenom dem.
När jag vid 22-tiden upptäckte att värkarna ju faktiskt var skrämmande regelbundna med ett tiominutersintervall, började jag ana oråd. Ungefär samtidigt vaknade Jonas av att jag gnydde, så han ringde förlossningen för att få några goda råd. Själv hade jag lite för ont för att ha lust att prata med någon, men det brydde de sig inte om för de ville prompt prata med mig. De fick det, men vid nästa värk fick Jonas tillbaka telefonen.
Barnmorskan tyckte att jag skulle avvakta hemma om jag kunde, eftersom värkarna brukar mattas av efter ett tag. Det är ju trist att åka in till förlossningen och behöva åka hem igen, så vi bestämde oss för att avvakta.
Jag andades så gott jag kunde med Jonas stöd och hjälp, men vid 23-tiden började värkarna bli intensivare, men regelbundenheten kom av sig. Dock började det bli outhärdligt, så vi bestämde oss för att åka in. Jonas ringde farmor, som kom direkt för att vara barnvakt åt Edvin.
När farmor kommit verkade värkarna ha avtagit, vilket kändes lite snöpligt. Jag lade mig på sängen och konstaterade att vi nog kanske kunde avvakta lite trots allt. Jonas och farmor propsade på att vi skulle åka in ändå, och de hade så rätt. Efter bara några minuter återkom värkarna med förnyad kraft. Jag är omedveten om hur regelbundna de var, eller inte var, men de var intensiva i alla fall. Så mycket kan jag säga. Aj aj.
Jag stapplade ner för trappan och började göra mig i ordning för att åka in. Då ser jag Jonas stå i köket och göra smörgåsar. Jag kunde inte göra annat än att skratta, och konstatera att han ju är en riktig gentleman som låter sin höggravida fru stå med värk-VM och vänta medan han ordnar sig lite fika. Det är en riktigt rolig detalj i sammanhanget, och jag berättar den gärna, men sägas bör att jag egentligen inte behövde vänta på honom särskilt länge, och med tanke på hans blodsockerfall under Edvins förlossning så var det ett smart drag eftersom natten annars skulle komma att bli tuff. Alla spänningar, inte sovit och inte ätit - bäddat för katastrof. Mamman får ju saft och juice, så mig skulle det inte gå någon större nöd på. På den punkten.
Vid kvart i tolv begav vi oss så in mot förlossningen. Det var skönt att det inte var någon trafik att tala om, men tyvärr verkade trafikljusen vara inställda på rusningstrafik, för jösses så vi fick vänta. Ok, visst känns en sekund som en timme när man har värkar, men faktum är att vi faktiskt blev stående vid i princip varenda trafikljus vi passerade.
Jag hann genomgå fem rejäla värkar, och dessa under en färd på en kvart lämnar inte många minuter kvar åt slumpen. Dessutom kändes varje ojämnhet i asfalten som en puckelpist, och jag skrek i högan sky och bad Jonas köra försiktigt. Han kunde inte köra mer försiktigt än han redan gjorde, och han råkade även köra mot rött ljus en gång. Inte en bil så långt ögat nådde, och det var ju bara pilen som var röd ... =)
Jag beordrade Jonas att ta "fulvägen" till förlossningen, vilket innebär att man åker in på sjukhusområdet från framsidan, så att säga. Den tiden på dygnet känns det som att Gud kan förlåta att man utnyttjat den tomma bussgatan de hundra metrarna. Alternativet är en omväg runt halva stan, vilket hade tagit minst fem extra, dyrbara och smärtsamma minuter.
Vi kom in på förlossningen med lite möda, för värkarna var jobbiga vid det laget. Vi träffade en barnmorska som heter Josefin, och som ledde in oss till en förlossningssal. Vilken vet jag inte, men det kanske var samma som förra gången. Hon konstaterade när hon såg mig under värkarna att det nog var lika bra att skriva in mig direkt. Annars kontrollerar de väl öppningsgrad och annat först innan det är dags för domen; åka hem eller stanna kvar.
Inskrivningen skedde kl. 00:10, och vid kontroll visade det sig att jag var öppen sex cm. Inte konstigt att jag hade haft ont som hunnit öppna mig så pass mycket. Dock var vattnet kvar, så bäbisen låg verkligen där inne och hade det bra. Jag som varit så säker på att denna förlossning skulle se ut på samma sätt som med Edvin ...
Jag började nästan direkt att klaga över tryck på nedre delen av magen, precis samma känsla som vid Edvins förlossning. Josefin och Jonas hjälpte mig av med kläderna och satte på mig en vacker sjukhusrock. Att slippa byxornas tryck kändes som en befrielse. Med ärret Edvin har på sin hjässa i klart minne, lät jag anordningen de har för att mäta bäbisens hjärtslag med sitta kvar, trots att det tryckte något våldsamt mot magen. Sedan fick jag lustgas. Då blev det lustigt.
Klok av tidigare erfarenheter försökte jag begränsa min lustgasandning något, eftersom det första ruset är värre än en tonårsfylla. (Inte för att jag känner till något om den saken mamma, men Du förstår vad jag försöker förmedla ... )
Jag tycker inte att lustgas ger någon vidare smärtlindring, men den hjälper mig i alla fall att koncentrera mig på att andas både in och ut, samt att jag får något att koncentrera mig på under värkarna. Jag brukar, om man kan använda det uttrycket efter bara två förlossningar, blunda och fokusera på den plastiga lukten i masken.
Under värkarna skrek jag som en stucken gris, trots att jag lovat mig själv att vara duktig och vara tyst. Det känns som ett nederlag, men jag får trösta mig med att folk säkert beter sig ännu sämre ibland, och att barnmorskorna får stå ut med både det ena och det andra.
Mellan värkarna pendlade mitt tillstånd mellan total dåsighet och fnissighet. Där skiljer sig inte denna förlossning från Edvins alls.
En gång blev jag så dåsig att jag inte ens orkade svara på tilltal. Jonas lät lite orolig, och då blev jag så rörd att jag kunde samordna de sista krafterna till att ge ifrån mig ett ljud.
Jag började nästan direkt att klaga över tryck på nedre delen av magen, precis samma känsla som vid Edvins förlossning. Josefin och Jonas hjälpte mig av med kläderna och satte på mig en vacker sjukhusrock. Att slippa byxornas tryck kändes som en befrielse. Med ärret Edvin har på sin hjässa i klart minne, lät jag anordningen de har för att mäta bäbisens hjärtslag med sitta kvar, trots att det tryckte något våldsamt mot magen. Sedan fick jag lustgas. Då blev det lustigt.
Klok av tidigare erfarenheter försökte jag begränsa min lustgasandning något, eftersom det första ruset är värre än en tonårsfylla. (Inte för att jag känner till något om den saken mamma, men Du förstår vad jag försöker förmedla ... )
Jag tycker inte att lustgas ger någon vidare smärtlindring, men den hjälper mig i alla fall att koncentrera mig på att andas både in och ut, samt att jag får något att koncentrera mig på under värkarna. Jag brukar, om man kan använda det uttrycket efter bara två förlossningar, blunda och fokusera på den plastiga lukten i masken.
Under värkarna skrek jag som en stucken gris, trots att jag lovat mig själv att vara duktig och vara tyst. Det känns som ett nederlag, men jag får trösta mig med att folk säkert beter sig ännu sämre ibland, och att barnmorskorna får stå ut med både det ena och det andra.
Mellan värkarna pendlade mitt tillstånd mellan total dåsighet och fnissighet. Där skiljer sig inte denna förlossning från Edvins alls.
En gång blev jag så dåsig att jag inte ens orkade svara på tilltal. Jonas lät lite orolig, och då blev jag så rörd att jag kunde samordna de sista krafterna till att ge ifrån mig ett ljud.
Jag minns att jag i ett tillstånd av rus började sjunga "Punschen kommer ...", vilken är en välkänd snapsvisa. Hmm ... Ja, det känns också lite genant, men även där tröstar jag mig med att barnmorskorna måste ha hört värre saker.
Det kan även vara så att de hört värre än min berättelse om älgen jag fångat, och som varit så här *måttat med händerna som en storfiskare* stor. Jag fångade den med hjälp av en livlina ... Hur den berättelsen började vet jag inte, men det kan ha varit med en visa av Sigge Fürst; "Vi har skjutit en gök". Kanske även Jonas hade smittats av mitt goda humör och berättaranda?
Efter en period av värkar, trötthet och rus konstaterade jag desperat att jag höll på att gå av på mitten. Så kändes det i alla fall. Jag bad om mer smärtlindring, trots att jag innerst inne redan visste att jag inte hann få någon. Det hade gått alldeles för fort, och bäbisen skulle antagligen redan vara ute innan narkosläkaren kommit till platsen.
Då kom undersköterskan på en "bra" grej; kvaddlar. Jag började protestera direkt, för kvaddlar är det enda jag med bestämdhet sagt att jag absolut inte vill ha, oavsett vad jag i desperation skulle be om. Det kan säkert fungera jättebra, men jag vill inte chansa. Föder jag barn vill jag åtminstone ha smärta som är relevant, och inte någon tillsatt smärta i ryggen ... När jag hörde Jonas röst säga åt henne att kvaddlar inte var aktuellt blev jag lugn. Då visste jag att jag inte skulle bli övertalad att prova.
Däremot nämnde Josefin att jag nog skulle må mycket bättre om jag ställde mig på knä. Tyvärr lät jag mig övertalas, trots att jag låg förhållandevis bra som en sköldpadda på rygg. Det såg nog betydligt obekvämare ut än det var. Huvudändan på sängen var uppfälld, och jag kunde ju variera mig genom att dels halvsitta och dels hasa ner till plant ryggläge. Fiffigt!
Jonas, Josefin och undersköterskan hjälptes åt att baxa runt mig till knästående, och hur jag än försökte så lyckades jag inte finna ställningen det minsta skön. Någonstans. Hon ville få mig att hänga över huvudändan med armarna, med kuddarna under magen, typ. Uschaan! (För att använda ett inhemskt uttryck ...)
Helt utmattad av ansträngningen och smärtorna lyckades jag ta mig tillbaka till ursprungsläget, och kröp ihop i fosterställning och självömkan.
Vid ett tillfälle under värkarnas lopp konstaterades det att jag var öppen åtta cm. Jag minns att jag blev besviken över att all smärta inte genererat bättre resultat än så. Men vid en snabb blick på klockan såg jag att det inte gått så lång tid som det kändes. Det var bara att kämpa vidare.
Jag hörde hur barnmorskan halvt på skämt sade att hon skulle hålla sig undan ifall vattnet skulle komma. Strax efteråt så kände jag en störtflod av varmt vatten som bokstavligen forsade ut. Hihi. Det var en kul känsla, på något skumt sätt. Som en vattenkanon. Sedan hörde jag hur de informerade mig om att vattnet gått. Som om jag kunnat missa det. Jag orkade bara inte reagera, så medtagen kände jag mig. Klockan var då 01:08, enligt journalen.
I och med vattenavgången kom krystvärkarna som ett brev på posten. Jag har hört och läst om dem, och tydligen så är de svåra att motstå. Och det var årets underdrift! I och med krystvärkarna så var det helt omöjligt att inte krysta. Det var ju en ny känsla för mig, eftersom jag vid Edvins förlossning inte alls kände av några krystvärkar. Då fick jag krysta på måfå när barnmorskan sade åt mig. Den här gången krystade jag för glatta livet, och struntade fullkomligt i vad Josefin sade. Jag snappade upp att jag inte skulle krysta om inte jag hade en krystvärk i alla fall, och det försökte jag lyda.
Jag hörde Josefin vid ett tillfälle be mig att avvakta med krystandet, men eftersom krystvärkarna styrde mig så kunde jag inte göra det. Jag krystade ändå, och skrattade inombords när Josefin insåg min olydnad: "Äh, kör på då ... "
Efter ett litet tag kände jag en helt enormt smärtsam och brännande känsla i underlivet. Det var ju själva den också, att krystvärkarna skulle avta precis när halva huvudet var ute. Jag bad de knuffa tillbaka bäbisen, men de ville inte det. Jag tyckte annars att det var en bra idé, att sedan ta om och krysta ut bäbisen i samma andetag. Det tyckte inte Josefin.
Hon frågade om jag ville känna bäbisens huvud, men det ville jag inte. Jag ville inte röra mig mer än nödvändigt, för det gjorde ont överallt.
Vid nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland, och det gav resultat. Ut halkade en kladdig liten bäbis, som kröp upp och lade sig på mitt bröst kl. 01:18. Den lyckan ...
Sedan kom det värsta. Moderkakan. Man är ju så omotiverad att det är rent löjligt, men ut måste den ju. Nu när jag ändå hade lite kläm på det där med krystningar, så måste jag erkänna att det trots allt var ganska kul. Man riktigt kände ju hur det gav resultat. Jag kände ju varken krystvärkar, krystningarna eller om det gav resultat förra gången, vilket verkligen tog udden av det hela.
Ut kom en moderkaka, och eftersom de inte bråkade mer om det så var väl allt i sin ordning.
Jonas blev tillfrågad om han ville klippa navelsträngen, men eftersom han är vänsterhänt kan han inte klippa med en vanlig sax. Jag gjorde det istället. Varken jag eller Jonas kan dock förstå vad det är som är så speciellt med navelsträngen. Den måste klippas av, och vem som gör det spelar väl ingen roll. Man blir varken lyckligare eller olyckligare av det. Eller har jag missat något?
Under tiden hann Jonas konstatera att vi välsignats med ännu en underbar prins, och alla kroppsdelar verkade finnas i fungerande skick. Skönt!
Innan de lämnade oss i fred att mysa med vår nya familjemedlem, var det dags att sy. Josefin sprejade med bedövningssprej, och trots mina lama protester så började hon tortera mig. Dessa detaljer var heller ingenting jag led av speciellt mycket efter Edvins förlossning, men nu kändes det som ... nålar. Hehe. Ja, jag hade känseln kvar med andra ord. Det sved som bara den, och efter vad som kändes som en timme och femtio stygn (men som i själva verket var några enstaka stygn och några minuter) var hon äntligen färdig.
Det kan även vara så att de hört värre än min berättelse om älgen jag fångat, och som varit så här *måttat med händerna som en storfiskare* stor. Jag fångade den med hjälp av en livlina ... Hur den berättelsen började vet jag inte, men det kan ha varit med en visa av Sigge Fürst; "Vi har skjutit en gök". Kanske även Jonas hade smittats av mitt goda humör och berättaranda?
Efter en period av värkar, trötthet och rus konstaterade jag desperat att jag höll på att gå av på mitten. Så kändes det i alla fall. Jag bad om mer smärtlindring, trots att jag innerst inne redan visste att jag inte hann få någon. Det hade gått alldeles för fort, och bäbisen skulle antagligen redan vara ute innan narkosläkaren kommit till platsen.
Då kom undersköterskan på en "bra" grej; kvaddlar. Jag började protestera direkt, för kvaddlar är det enda jag med bestämdhet sagt att jag absolut inte vill ha, oavsett vad jag i desperation skulle be om. Det kan säkert fungera jättebra, men jag vill inte chansa. Föder jag barn vill jag åtminstone ha smärta som är relevant, och inte någon tillsatt smärta i ryggen ... När jag hörde Jonas röst säga åt henne att kvaddlar inte var aktuellt blev jag lugn. Då visste jag att jag inte skulle bli övertalad att prova.
Däremot nämnde Josefin att jag nog skulle må mycket bättre om jag ställde mig på knä. Tyvärr lät jag mig övertalas, trots att jag låg förhållandevis bra som en sköldpadda på rygg. Det såg nog betydligt obekvämare ut än det var. Huvudändan på sängen var uppfälld, och jag kunde ju variera mig genom att dels halvsitta och dels hasa ner till plant ryggläge. Fiffigt!
Jonas, Josefin och undersköterskan hjälptes åt att baxa runt mig till knästående, och hur jag än försökte så lyckades jag inte finna ställningen det minsta skön. Någonstans. Hon ville få mig att hänga över huvudändan med armarna, med kuddarna under magen, typ. Uschaan! (För att använda ett inhemskt uttryck ...)
Helt utmattad av ansträngningen och smärtorna lyckades jag ta mig tillbaka till ursprungsläget, och kröp ihop i fosterställning och självömkan.
Vid ett tillfälle under värkarnas lopp konstaterades det att jag var öppen åtta cm. Jag minns att jag blev besviken över att all smärta inte genererat bättre resultat än så. Men vid en snabb blick på klockan såg jag att det inte gått så lång tid som det kändes. Det var bara att kämpa vidare.
Jag hörde hur barnmorskan halvt på skämt sade att hon skulle hålla sig undan ifall vattnet skulle komma. Strax efteråt så kände jag en störtflod av varmt vatten som bokstavligen forsade ut. Hihi. Det var en kul känsla, på något skumt sätt. Som en vattenkanon. Sedan hörde jag hur de informerade mig om att vattnet gått. Som om jag kunnat missa det. Jag orkade bara inte reagera, så medtagen kände jag mig. Klockan var då 01:08, enligt journalen.
I och med vattenavgången kom krystvärkarna som ett brev på posten. Jag har hört och läst om dem, och tydligen så är de svåra att motstå. Och det var årets underdrift! I och med krystvärkarna så var det helt omöjligt att inte krysta. Det var ju en ny känsla för mig, eftersom jag vid Edvins förlossning inte alls kände av några krystvärkar. Då fick jag krysta på måfå när barnmorskan sade åt mig. Den här gången krystade jag för glatta livet, och struntade fullkomligt i vad Josefin sade. Jag snappade upp att jag inte skulle krysta om inte jag hade en krystvärk i alla fall, och det försökte jag lyda.
Jag hörde Josefin vid ett tillfälle be mig att avvakta med krystandet, men eftersom krystvärkarna styrde mig så kunde jag inte göra det. Jag krystade ändå, och skrattade inombords när Josefin insåg min olydnad: "Äh, kör på då ... "
Efter ett litet tag kände jag en helt enormt smärtsam och brännande känsla i underlivet. Det var ju själva den också, att krystvärkarna skulle avta precis när halva huvudet var ute. Jag bad de knuffa tillbaka bäbisen, men de ville inte det. Jag tyckte annars att det var en bra idé, att sedan ta om och krysta ut bäbisen i samma andetag. Det tyckte inte Josefin.
Hon frågade om jag ville känna bäbisens huvud, men det ville jag inte. Jag ville inte röra mig mer än nödvändigt, för det gjorde ont överallt.
Vid nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland, och det gav resultat. Ut halkade en kladdig liten bäbis, som kröp upp och lade sig på mitt bröst kl. 01:18. Den lyckan ...
Sedan kom det värsta. Moderkakan. Man är ju så omotiverad att det är rent löjligt, men ut måste den ju. Nu när jag ändå hade lite kläm på det där med krystningar, så måste jag erkänna att det trots allt var ganska kul. Man riktigt kände ju hur det gav resultat. Jag kände ju varken krystvärkar, krystningarna eller om det gav resultat förra gången, vilket verkligen tog udden av det hela.
Ut kom en moderkaka, och eftersom de inte bråkade mer om det så var väl allt i sin ordning.
Jonas blev tillfrågad om han ville klippa navelsträngen, men eftersom han är vänsterhänt kan han inte klippa med en vanlig sax. Jag gjorde det istället. Varken jag eller Jonas kan dock förstå vad det är som är så speciellt med navelsträngen. Den måste klippas av, och vem som gör det spelar väl ingen roll. Man blir varken lyckligare eller olyckligare av det. Eller har jag missat något?
Under tiden hann Jonas konstatera att vi välsignats med ännu en underbar prins, och alla kroppsdelar verkade finnas i fungerande skick. Skönt!
Innan de lämnade oss i fred att mysa med vår nya familjemedlem, var det dags att sy. Josefin sprejade med bedövningssprej, och trots mina lama protester så började hon tortera mig. Dessa detaljer var heller ingenting jag led av speciellt mycket efter Edvins förlossning, men nu kändes det som ... nålar. Hehe. Ja, jag hade känseln kvar med andra ord. Det sved som bara den, och efter vad som kändes som en timme och femtio stygn (men som i själva verket var några enstaka stygn och några minuter) var hon äntligen färdig.
Jag hade fortfarande honom på bröstet, och han sökte och snuttade efter bästa förmåga. Fantastiskt att instinkten finns ... Sedan även Josefin konstaterat detta ombads jag kissa. Eller, faktum är att hon krävde att jag skulle kissa. Gissa om det är svårt att kissa när man vet till 100% att det kommer att svida? Efter Edvins förlossning tipsade barnmorskan om att kissa i duschen för att det skulle svida mindre. Jag gjorde så igen, och lyckades till slut släppa på spärren.
Under tiden jag duschade satte Jonas på bäbisen blöja och kläder. Konstigt att helt plötsligt ha med en så liten en att göra igen. Kläder och blöjor kändes larvigt små i jämförelse med Edvins.
Som belöning för att vi varit så duktiga och gjort precis som de sagt, fick vi så äntligen fika. En kopp choklad och två smörgåsar, två mariekex och en flaggstång. Lyx! Det oerhört tråkiga fikat är faktiskt det godaste jag ätit. Då. Jag skulle kanske till och med tyckt att champinjoner hade varit gott i den situationen.
Till och från under hela vår mys-fas skulle Josefin prompt trycka på magen. Jag vet inte vad hon ville åstadkomma med det, men jag hoppas att det var mer än bara att åsamka mig lite extra smärta. Hon tryckte jättehårt rakt på livmodern, så kanske hon ville trycka ut lite extra blod. Eller så.
Sedan blev vi visade till en sal på bb. Lyxen denna gång var att det var en två-sal, där Jonas fick ena sängen, till skillnad från förra gången då han fick sova i en tältsäng i min enkelsal. Vi gjorde oss i ordning, och lade oss. Då hade klockan hunnit bli halv fem och Jonas var jättetrött. Jag var också jättetrött, men hade alltför mycket adrenalin (och ännu mer ömhet både här och där) i kroppen för att kunna sova. Jag låg mest bara och njöt av min minsta prins tills det blev morgon!
